Få ljud är så förknippade med vildmarken som storlommens sorgsna, nästan kusliga rop som ekar över en spegelblank sjö i skymningen. Under mina senaste utflykter har jag haft förmånen att följa de här magnifika fåglarna på nära håll, och jag har fått se två helt olika sidor av deras beteende.
En ny generation
Allt började vid en stilla sjö i tidig morgonsol, där ett lompar troget hade vaktat sitt revir. Efter en stunds tålmodig väntan såg jag dem till slut – ett lompar med en liten unge som vilade tryggt intill. Det är en bild av ren ömhet; ungen, som ser ut att väga nästan ingenting, håller sig tätt intill föräldrarna för att skydda sig mot både kylan och gäddorna som lurar under ytan.
Det är fascinerande att se hur föräldrarna turas om att dyka efter mat. Medan den ena dyker djupt ner i det mörka vattnet håller den andra ett vakande öga på ungen. Varje gång den dykande föräldern kommer upp med en liten fisk sker en snabb och effektiv överlämning. Att få bevittna den här tidiga fasen i ungens liv, där varje dag handlar om att växa och skyddas, är en gripande påminnelse om hur skör och ändå motståndskraftig naturen kan vara.
Lommarnas sociala dans
Kontrasten var slående när jag besökte ett större vatten. I stället för den stilla, avskilda familjeidyllen möttes jag av en nästan kaotisk men fascinerande syn: tolv storlommar samlade på samma plats.
Det här beteendet fascinerar många ornitologer och fotografer – stunderna när lommar, som annars är så revirhävdande, väljer att umgås. De simmade i en lös formation, dök synkront och lät en kakofoni av rop eka över vattnet. Det fanns ingen aggression, snarare ett slags socialt umgänge, kanske ett sätt att kommunicera om fiskrika platser. Att se tolv vuxna fåglar i elegant sommardräkt, med svarta huvuden och svartvitt mönstrade ryggar, umgås så nära inpå varandra var en stark upplevelse. Det är som om de för en stund lägger rollen som revirvakter åt sidan för att bli en del av en större gemenskap.